English
SuomiHundens utveckling har förändrats från självständiga vilddjur för tusentals år sedan till sociala sällskapsdjur som helst spenderar sin tid nära människor. Hundens domesticeringshistoria stödjer inte nödvändigtvis (beroende på ras och individ) långa perioder av ensamhet. Eftersom ensamhet är utmanande för vissa hundar även under de bästa omständigheter, påverkas deras förmåga att hantera ensamhet av hundens psykiska återhämtningsförmåga, även känd som resiliens. Ju mer benägen en hund är för ensamhetsproblem, desto bättre måste dess stresstolerans vara för att hunden ska klara av att vara ensam på ett bra sätt.
Stresstoleransen minskas bland annat av straffbaserade träningsmetoder, upprepade rädslor (som tvångsmässig kloklippning varje vecka eller rädsla möta andra hundar), begränsade möjligheter till artspecifikt beteende, som att springa fritt och äta på ett stimulerande sätt (uppfyllande av beteendebehov, som att gnaga och riva), samt upprepad stress i miljön, som att leva i en alltför hektisk omgivning.
Stresstolerans är delvis genetisk, men miljön kan påverka mycket. Ett bra sätt att börja är att föra dagbok. Notera hur ofta hunden blir glad i sin vardag och hur ofta den upplever besvikelser eller rädsla. Detta är också ett utmärkt sätt att lära sig känna igen hundens olika känslotillstånd, som man kanske inte observerar så noga i vardagen. Att öka antalet glädjetillfällen och minska rädsla och besvikelser hjälper hunden att bli mer balanserad under en period av några veckor. De gjorda förändringarna bör också bevaras i hundens framtid.
Enligt nuvarande kunskap bör träning för att vara ensam baseras på vila. I en bra övning kan hunden vila under hela ensamhetsträningen. Vila är naturligt för en frisk, välmående hund och nervsystemets återhämtning ökar när det sker upp till en viss punkt (i praktiken tills hundens vilbehov är uppfyllt). Vila i sig kräver inte stresstolerans från hunden, men hunden bör gradvis vänjas vid att vila när människan är frånvarande.
Att lära ut en vilrutin hjälper hunden att slappna av
Hundens förmåga att vara ensam bör baseras på vila. Genom denna färdighet kräver ensamhet mindre kontinuerlig stresstolerans från hunden, jämfört med en hund som lämnas ensam hemma utan att veta vad den ska göra. När ensamheten associeras med vila krävs mindre psykisk återhämtningsförmåga från hunden, eftersom ensamhet med vila inte är lika påfrestande som ensamhet utan vila.
Att lära ut ensamhet från någon annan utgångspunkt än vila kan ofta vara extremt svårt eller omöjligt. Hunden kommer mest sannolikt att uppvisa det beteende under ensamheten som den har upprepat mest. Därför strävar man i träningen av vilrutin efter att först skapa upprepade avslappnade upplevelser. Man använder igenkännbara signaler som associeras med vilan. På samma sätt som nycklar, skor och jacka kan betyda början på en ångestfylld upplevelse för en hund med separationsångest, bör man skapa igenkännbara ramar som förutser vila för hundens nya vilkompetens. Vilka saker kunde hunden känna igen som signaler för att nu börjar hundens vilostund?
Många använder viss musik och till exempel att flytta hundens bädd till ett specifikt träningsområde. Att installera en hundgrind kan också fungera som en signal för övningen. En del hundar börjar träningen på samma sida av grinden som hundägaren - annars kan de inte vila. Vissa hundar tränar med ägaren redan på andra sidan grinden. Att välja en individuell träningsnivå är faktiskt grundstrukturen för hela vilrutinträningen.
I inlärningen av vilrutinen upprepar man träningsramar tillsammans med vilostunder dagligen 1-2 gånger i veckan. Övningens längd är endast cirka 10 minuter beroende på hunden, så träningen passar flexibelt in i vardagen. Efter detta väljer man nästa lämpliga svårighetsnivå för hunden. Träningsnivån är alltid individuell. Det viktigaste är dock att börja med att träna vilrutinen, så att hunden säkert håller sig inom sin komfortzon under träningen. Annars kan hundens psykiska återhämtning från övningarna försämras och med tiden kan en väl fungerande träningscykel plötsligt brytas när problemet återuppstår i sin gamla, eller till och med i en ny omfattning.
Att avsluta ensamhet
Att upprepa skrämmande ensamhet är en extrem stress för hunden, och man kan inte förvänta sig att en levande varelses mentala återhämtningsförmåga ska tåla sådana upplevelser. Idag vet vi att hundens ensamhet måste avslutas för att möjliggöra träning, om hunden upplever rädsla eller ångest under ensamheten. För många hundägare följer en initial chock av denna information: hur ska vardagen organiseras så att träning är möjlig? Det lönar sig att i början av träningen lägga särskild möda på att möjliggöra vardagen, så att det inte är så bråttom att avsluta träningen och man kan träna i lugn och ro vid sidan av vardagen. Vårdmöjligheter inkluderar bland annat bekanta och släktingar, hunddagis och hundpensionat, men allt fler hittar också alternativ bland sina grannar eller i Facebook-grupper i sitt bostadsområde. Ibland byter till och med ägare till hundar med separationsångest vårdhjälp sinsemellan.
Att avsluta ensamhet kan till en början vara arbetskrävande, men ändå nödvändigt. Det går inte att lära ut två motstridiga saker samtidigt; alltså både att det är tryggt och kortvarigt att vara ensam, men samtidigt ibland för långvarigt och skrämmande. En förutsättning för framgångsrik ensamhetsträning är att upprepa lyckade ensamheter och eliminera de ångestfyllda upplevelserna. På lång sikt kan rädsloupplevelser göra hunden sjuk och förändra dess fysiologi och hjärnfunktion, till och med permanent. Upplevelsen kan jämföras med en människa som dagligen skulle vara i livsfara i ett brinnande hus. Den mentala återhämtningen blir allt långsammare, och med tiden kan återhämtningen kräva månader innan hundens välbefinnande börjar återgå till ungefär den ursprungliga nivån. Om hundens fysiologi har hunnit påverkas till exempel i form av en upprepad stresscykel eller trauma, kan det ta väldigt lång tid eller bli omöjligt för beteendet att återgå till flexibelt när det gäller att hantera även små mängder stress.
Vardagligt välbefinnande är grundpelaren för ensamhet
Välbefinnande är ofta ett vagt och extremt brett tema som diskuteras mycket i samband med att lösa alla typer av beteendeproblem. Förenklat handlar välbefinnande om både akuta sårbarhetsfaktorer i vardagen och saker som både ökar och minskar välbehag. Alla dessa påverkar hundens dagliga förmåga att hantera stress och återhämta sig från stressupplevelser. Stressupplevelser kan också komma från mild ångest under ensamhet, vilket inte nödvändigtvis syns utåt som skällande eller destruktivt beteende.
För att förbereda konkreta beslut om välbefinnande kan man tänka på välbefinnande som en termometer; på minussidan har djurets välbefinnande försämrats. På nollnivån får djuret sova och äta så mycket att det håller sig i rimligt skick. Det moderna välbefinnandekonceptet strävar dock mot plussidan; i husdjurets liv bör det också finnas faktorer som genuint förbättrar hundens välbefinnande istället för att bara upprätthålla livet. Till exempel när man tidigare motiverade val av hundmat kunde man bara fokusera på att hunden hölls vid liv och i normal vikt. Idag vet man att uppmärksamma bl.a. hundens symtom på halsbränna och magfunktion, samt att stimulera olika smaksensationer och ätbeteenden.
Vardagens välbefinnande måste vara på en god nivå för att möjliggöra vila under ensamhet och återhämtning från ensamhet. Det lönar sig att satsa på att välja förändringar i välbefinnande och noggrant upprätthålla förändringarna även i framtiden.
Sammanfattning
Hundens förmåga att hantera ensamhet är individuell. Förmågan påverkas inte bara av hundens genetik, personlighet och sociala behov, utan också av hur dess ensamhet har byggts upp. Avslappnad ensamhet som lärs ut genom vila kräver mindre psykisk återhämtningsförmåga efter ensamheten än sådan ensamhet där hunden var vaken och kanske upplevde mild ångest. Hundens vardagliga välbefinnande spelar en central roll i att möjliggöra psykisk återhämtning, och det lönar sig att satsa lika mycket på välbefinnandefrågor som på själva träningen. När målet är en hund som mår bra i vardagen även under ensamhet, lönar det sig inte att göra kompromisser som stressar hunden i träningen. Ensamhetsträning bör fokuseras endast på stunder när hunden kan slappna av och känner sig balanserad.
