English
SuomiAtt leva med en hund som lider av separationsångest är alltid en begränsande faktor i hundägarens liv, därför är det värt att utnyttja alla metoder som kan underlätta situationen vid träning av separationsångest. För att underlätta behandlingen av separationsångest har olika mediciner utvecklats, vars syfte är att göra träningsprocessen smidigare och möjliggöra en vardag med avslappnad ensamtid så snart som möjligt.
Det finns både kort- och långverkande läkemedel för behandling av separationsångest. Långverkande läkemedel är antidepressiva medel som påverkar välbefinnandehormonernas funktion, såsom selektiva serotoninåterupptagshämmare eller MAO-hämmare. Syftet med läkemedlen är att öka aktiviteten av välbefinnandehormoner i kroppen genom olika mekanismer, vilket kan öka hundens tolerans mot saker som vanligtvis orsakar stress. Långverkande antidepressiva medel ges till hunden dagligen och deras fulla effekt uppnås efter cirka 3 veckor från början av medicineringen. Kortverkande läkemedel är sedativa, det vill säga lugnande medel, som ges till hunden vid behov. Medicinen kan till exempel ges två timmar före den planerade ensamtiden. Den vanliga verkningstiden för ett kortverkande läkemedel är 2-4 timmar beroende på hunden. Det är värt att notera att hundens individuella tillstånd, såsom nervsystemets stressnivå och tarmens hälsa, påverkar framgången och doseringen av både lång- och kortverkande läkemedel.
Val av läkemedel
Det primära vid val av medicinering är kontakt med en veterinär och en tillförlitlig bedömning av hundens beteende, till exempel med hjälp av en tränare. Medicineringen bör vara lämplig just för den individuella hunden som ska medicineras. Läkemedlets effekter bör noggrant övervakas för att upptäcka eventuella biverkningar och för kontinuerlig utvärdering av nyttan. Medicineringen bör vara lämplig för kvaliteten på hundens beteende och motsvara ett verkligt behov, eftersom medicinering inte fungerar som en snabblösning eller i en situation där den inte verkligen passar. Alla läkemedel har potentiella biverkningar och risken för dessa ökar när medicineringen väljs på svagare grunder. Om hunden till exempel skulle behöva lämpligare stimulans och mer meningsfull motion i sin vardag och uppvisar symptom på otillfredsställda behov under ensamtiden, kan medicinering göra mer skada än nytta. En hund med tarmsjukdom kan å andra sidan uppleva medicineringen som för tung och hälsotillståndet kan försämras. Man bör alltid säkerställa hundens hälsotillstånd innan man börjar med medicineringen. Regelbundna blodprovskontroller är också förknippade med användningen av läkemedel.
Antidepressiva medel för hundar
Baserat på forskning vet man att långverkande antidepressiva medel inte påverkar hundens förmåga att vara ensam utan systematisk desensibilisering. Möjligheter till högkvalitativ träning är en viktig nyckelfaktor när man överväger användning av antidepressiva medel. Antidepressiva medel kan ha en övergripande avslappnande effekt på hunden, så hundens beteende kan förändras även inom andra områden än ensamhet. Vanliga biverkningar av antidepressiva medel, beroende på preparatet, är trötthet och aptitlöshet hos hunden. För en del hundar försvinner symptomen efter några veckor, men en del måste byta preparat. För vissa hundar hittar man inte alls någon medicinering som fungerar på ett lämpligt sätt med tillräckligt få biverkningar.
Lugnande medicinering för hundar
När det gäller kortverkande läkemedel bör man observera att lugnande medicin inte lär hunden nya färdigheter. Ett sedativt medel kan påverka beteendet hos en hund som har lärt sig att sysselsätta sig eller på annat sätt vara rastlös när den är ensam, men det kan inte användas för desensibiliseringsbaserad träning av separationsångest. Kortverkande läkemedel påverkar nervsystemets funktion och förhindrar desensibiliseringseffekten och därmed det önskade lärandet när det handlar om ett starkt rädsletillstånd och/eller en genetisk benägenhet för separationsångest. En hund som lider av något annat än ett starkt rädsletillstånd kan dock få positiva erfarenheter av ensamhet med hjälp av medicinen genom att uppleva lugn, så medicineringen kan vara till nytta i olika situationer. Kortverkande mediciner kan också användas när hunden upplever nervositet, till exempel när den lämnas på dagvård, för att undvika negativa effekter av separationssituationer på träningen av att vara ensam.
Mycket vanliga biverkningar av sedativa läkemedel är överdriven trötthet och kräkningar. Om hunden mår illa, är ovanligt trött eller inte behåller sin normala funktionsförmåga under medicineringen, bör medicineringen avbrytas. Före nästa användningstillfälle bör man dessutom kontrollera läkemedlets dosering och/eller lämplighet igen med veterinären. Hunden bör behålla sin normala funktionsförmåga även under påverkan av sedativa medel. Syftet med medicineringen är att minska intensiteten, känsligheten och hastigheten i nervsystemets reaktioner, men inte att negativt påverka hundens funktionsförmåga.
Medicineringens varaktighet
Medicineringen används enligt veterinärens instruktioner situationsbundet. För en del hundar kan man på lång sikt tänka sig att det finns hjärnkemiska förändringar som kan observeras genom noggrann uppföljning, vilket kan göra hundens liv mer kvalitativt med livslång medicinering. Om hundens situation upprepade gånger försämras efter att medicineringen avslutats, trots att hundens välbefinnande i vardagen och hälsa har beaktats fullt ut, kan långvarig medicinering vara ett nödvändigt alternativ för hunden. De flesta hundar tar medicin under en kortare tid, till exempel under en del av träningsprocessen eller några månader efter att ensamheten börjat fungera. Det är individuellt om symptomen återkommer när medicineringen avslutas och hundens kropp gradvis återgår till sitt naturliga tillstånd.
Instruktioner för användning av kortverkande läkemedel finns i förpackningens bipacksedel. Vanligtvis kan kortverkande läkemedel användas säkert i cirka en vecka i följd.
När medicinering av hunden väcker funderingar
Många hundägare har oro kring användningen av medicinering. Var och en bör fundera på just sina egna känslor och kunskap om sin egen hund, samt noggrant bekanta sig med läkemedlen innan man fattar beslut. Separationsångest kan behandlas på olika sätt, och medicinsk behandling är bara ett av alternativen. För en del hundar införs medicinering på ägarens begäran i träningsprocessen först när träning ensam inte verkar vara tillräcklig hjälp och framstegen är långsamma eller obefintliga.
Rädsla för biverkningar är en av de vanligaste orsakerna till att undvika medicinering. Mycket vanliga biverkningar, det vill säga de som förekommer hos fler än en av tio, finns för alla läkemedel. Med kortverkande läkemedel är det lättare att prova eftersom effekten upphör snabbare. Med långverkande läkemedel tar försöket vanligtvis minst några veckor. Läkemedlen har inga långvariga eller permanenta biverkningar som följd av försöket, såvida inte hunden till exempel har en odiagnostiserad tarmsjukdom vars tillstånd skulle förvärras för en tid av läkemedelsförsöket. De största riskerna med användning av läkemedel är relaterade till andra samtidiga läkemedel och preparat: med antidepressiva medel bör man under inga omständigheter använda andra preparat relaterade till serotoninmetabolism som Zylkene, eftersom risken för serotonergt syndrom ökar. Även vissa sjukdomar, såsom tarmsjukdomar, epilepsi och leverproblem, kan ha oförutsägbara interaktioner med läkemedel, varför att ta ett grundläggande blodprov och en noggrann diskussion med veterinären är en viktig del av valet och införandet av medicinering.
Medicinering är också väsentligt relaterat till hundägarens etiska upplevelse av medicinering. För en kan det kännas naturligt att lämna hunden hemma under lugnande medicinering, medan en annan kan uppleva det som starkt fel för sig själv och sin hund. Det väsentliga är att hitta en lösning som passar en själv och som ökar hundens välbefinnande.
Resultat med hjälp av medicin
Användning av antidepressiva medel bör övervägas när hundens nervsystem är i ett överbelastat tillstånd på grund av vardagen eller till exempel långvariga tidigare hälsoproblem, och hundens tolerans inte räcker till för träning. Vid desensibilisering sträcker man försiktigt hundens nervsystem att gradvis tåla mer ensamhet. En överbelastad hund kan upprepade gånger och utan varning reagera negativt på träning och dess reaktionskänslighet kan orsaka gråa hår hos hundägaren. Med antidepressiv medicinering kan man eventuellt ge en belastad hund ett lugnare och mer uthålligt tillstånd, vilket resulterar i mer arbetsutrymme för träning när hundens reaktioner är mer måttliga. En del antidepressiva medel används också för smärtlindring, varvid en smärtpatient kan dra nytta av medicineringen av flera skäl än bara för separationsångest.
I bästa fall påverkar en framgångsrik medicinering hundens hjärnkemi och dess verkliga fysiologiska utmaningar. Det är värt att notera att en frisk, välmående hund vanligtvis inte behöver medicinering som stöd för träning, om hunden inte har en bakgrund av långvariga smärttillstånd, extremt starka rädslor eller uppenbart onormalt beteende för arten. Till exempel används antidepressiva medel vanligtvis inte för ensamhetsträning av valpar. Symptom som är rent relaterade till hundens träning och inlärningshistoria behandlas vanligtvis bäst utan antidepressiv medicinering. När man överväger antidepressiv medicinering bör man alltid överväga i vilka situationer antidepressiva medel används för människor och om hundens situation är sådan att medicinering av husdjuret känns etiskt för en själv. En av de betydande utmaningarna med medicineringar är just den etiska synvinkeln: i vilka situationer kan man ge mediciner till ett djur som inte kan neka dem och i vilka situationer är det berättigat att tänka att djurets beteende är tydligt exceptionellt och inte till exempel symptom på brister i livsmiljön och välbefinnandet. Genom att använda dessa överväganden samt genom noggrann konsultation med en tränare och veterinär undviker man bäst övermedicinering och belastande läkemedelsförsök.
